Peterson-Berger & Arnljot

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger

Vikingadramat Arnljot skapades av den berömde tonsättaren och musikkritikern Wilhelm Peterson-Berger, född i Ullånger, Ångermanland, år 1867. Han kom bland annat att studera musik i Dresden och påverkades i tidens nationalromantiska anda av bl.a. Richard Wagner.

I Sverige verkade Peterson-Berger som musikskribent i Dagens Nyheter i hela 34 år. Under denna tid blev han av vissa kallad Peterson-Arger för sin många gånger kraftfulla och bitska kritik. Men även andra områden tilldrog sig Peterson-Bergers intresse. Han var en av pionjärerna inom tennisen och han intresserade sig för friluftsliv, dels genom flitigt vandrande i fjällvärlden, dels som skribent i många av Svenska turistföreningens (STF) årsskrifter. Friluftsintresset tog Peterson-Berger till Jämtland första gången 1889 och han återkom sedan varje sommar. 1914 stod Sommarhagen färdig, och det var hans sommarhem fram till 1930 då han bosatte sig permanent på Frösön.

Peterson-Bergers stora musikaliska produktion innehåller bland annat fem symfonier, fem operor, ett hundratal romanser och ett stort antal pianostycken – däribland den mycket välkända sviten Frösöblomster.

Vikingadramat Arnljot

Arnljot uppfördes för första gången 1908

Vikingadramat Arnljot, som omfattar tre akter, hämtar sin inspiration från historiske Arnljot Gelline i Snorre Sturlassons saga om den norske konungen Olav II Haraldsson – den helige. Dramat utspelar sig i den betydelsefulla brytningstiden mellan kristendom och hedendom, då norska och svenska kungar gjorde anspråk på Jämtland.

Taldramat Arnljot uppfördes för första gången 1908 vid Stocke på Frösön och operapremiären skedde två år senare i Stockholm. Efter att P-B flyttat till Jämtland 1930, föddes tanken på att ånyo uppföra taldramat Arnljot på Frösön.

Under namnet ”Frösöspelen” uppfördes Arnljot för första gången på den av Peterson-Berger införskaffade Arnljotlägden 1935, med Peterson-Berger själv som regissör under åren 1935-1939. Ur engagemanget och på Peterson-Bergers initiativ växte såväl nuvarande Wilhelm Peterson-Berger Stiftelsen och Teaterföreningen Arnljotspelen fram 1937. Teaterföreningen Arnljotspelen har sedan dess haft ambitionen att varje år framföra dramat Arnljot. Peterson-Berger tog själv aktivt del i framtagandet av den rekvisita och de dräkter som till viss del fortfarande används.

Det andra världskriget och Peterson-Bergers död, 1942, innebar ett avbrott för spelen under 1940-44. Spelet återupptogs med full kraft 1945 och har spelats varje sommar sedan dess – inte bara på Frösön, utan även i bland annat Stiklestad i Norge, på Skansen i Stockholm, i Ullånger 1959 och 1972, samt under en omfattande USA-turné 1963. Sommaren 2014 firade Arnljotspelen sitt 75:e spelår.

För tusen år sedan

Vikingahjälm

Tiden då Arnljot utspelar sig var en viktig brytningstid i Nordens historia. En ny religion var på intåg och med den nya idéer om lag och rätt samt statsorganisation. Riksenandet pågick, men ännu ett tag skulle de olika landsdelarna ha mycket att säga till om. 1015 blev Olav (II) Haraldsson kung i Norge och försökte bryta de lokala stormännens makt.

Genom inblandning av den danske kungen, Knut den store (1014-1035), som hade anspråk på Norge, och med de lokala stormännens motstånd, tvingades Olav lämna landet 1028. Danske kungen tog då makten i Norge med Håkon Jarl som styresman.

Olav var gift med den svenske kungen Olov (I) Eriksson Skötkonungs (995-1022) dotter Astrid, och sökte sig nu till Sverige och Astrids bror kung Anund Jakob (1022-1050). Han for sedan vidare till Gårdarike (Ryssland) och blev där emottagen av storfurst Jaroslav I den vise (1019-1054) och dennes storfurstinna Ingegerd, som var syster till Astrid och Anund Jakob. (Efter sin död blev Ingegerd helgonförklarad som första svenska under namnet Anna av Novgorod.)

Utvecklingen i Norge gjorde att Olav återvände för att återta makten. Med stöd av sin svåger Anund Jakob inföll Olav i Trøndelagen 1030 från Jämtland. Vid Stiklestad i Verdalen drabbade han den 29 juli samman med sina motståndare, såväl hedningar som kristna, med Tore Hund som anförare. Bondehären segrade, men Olav vann sin helgonstatus och blev Norges ”evige konge”. Fem år efter slaget, 1035, blev Olavs son Magnus I Olavsson, med tillnamnet ”den gode”, kung och regerade till 1047. Kristendomen kom att införas och Norge blev ett enat land.