Genom inblandning av
den danske kungen, Knut den store (1014-1035), som hade anspråk på Norge, och med de lokala stormännens
motstånd, tvingades Olav lämna landet 1028. Danske kungen
tog då makten i Norge med Håkon Jarl som styresman.
Olav var gift med den svenske kungen Olov (I) Eriksson Skötkonungs (995-1022) dotter Astrid, och sökte sig nu till Sverige och Astrids bror kung Anund Jakob (1022-1050). Han for sedan vidare till Gårdarike (Ryssland) och blev där emottagen av storfurst Jaroslav I den vise (1019-1054) och dennes storfurstinna Ingegerd, som var syster till Astrid och Anund Jakob. (Efter sin död blev Ingegerd helgonförklarad som första svenska under namnet Anna av Novgorod.) Utvecklingen i Norge gjorde att Olav återvände för att återta makten. Med stöd av sin svåger Anund Jakob inföll Olav i Trøndelagen 1030 från Jämtland. Vid Stiklestad i Verdalen drabbade han den 29 juli samman med sina motståndare, såväl hedningar som kristna, med Tore Hund som anförare. Bondehären segrade, men Olav vann sin helgonstatus och blev Norges "evige konge". Fem år efter slaget, 1035, blev Olavs son Magnus I Olavsson, med tillnamnet "den gode", kung och regerade till 1047. Kristendomen kom att införas och Norge blev ett enat land. |
|---|
