på annan plats

dödlig skada

avgudabild; även som nedsättande beteckning på fula ting i allmänhet

vänta

Äldre nordisk benämning på området vid Dvinas utlopp i Vita Havet. I fornisländsk litteratur omtalas resor till Bjarmaland av nordbor för utbyte av varor samt plundring och fångst; från Bjarmaland kom pälsverk. Det beboddes av bjarmer, troligen karelare, som delvis bedrev jordbruk till skillnad från grannfolken. Bjarmerna har på osäkra grunder identifierats med det finsk-ugriska folket permer. Ordet bjarmer utvecklades till en yrkesterm för kringresande handelsmän snarare än till en folkslagsbeteckning. Efter mitten av 1200-talet omtalas ej Bjarmaland, troligen beroende på ett tataranfall som orsakade nedgång för handeln i Nordryssland. (Källa: NE)

Offer i fornnordisk religion, med syfte att vinna gudarnas välvilja och förmå dem att uppfylla offrarens önskemål. Blot utgjorde ett sammanskottsgille, till vilket bönderna medförde småboskap eller hästar. Dessa offerdjur slaktades rituellt, och med blodet bestänktes altaret och templet, både utvändigt och invändigt, liksom kultdeltagarna. Köttet kokades och förtärdes vid den åtföljande gemenskapsmåltiden. Vid gillet bars offerbägaren runt elden och välsignades, liksom offerfödan. Så dracks skålar för gudarna, för kungalycka och bondefred. Som främste officiant uppträdde kungen eller någon av hans hövdingar. Detta är Snorre Sturlassons framställning i Håkon den Godes saga (kapitel 14). Vanligen tog man i samband med blot varsel om framtiden. Blot hölls enligt andra sagor tre gånger under året - höstblot (oktober) för god äring (skörd), midvinterblot (januari) för god gröda och sommarblot (april) för krigslycka. Berömd är den ögonvittnesskildring av det vart nionde år återkommande stora blotet i Uppsala som Adam av Bremen återger ca 1070. Då förrättades även människooffer. (Källa: NE)

blåsa till samling (inför strid)

samiskt ord för skandinaviska nordbor (icke-samer)

Kvinnliga gudaväsen i fornnordisk mytologi, ursprungligen möjligen fruktbarhetsgudinnor, som blivit föremål för både offentlig och privat kult vid disablot. Speciellt för diserna är att de uppträder som kollektiv. De har också uppfattats som skyddsväsen för enskilda släkter, särskilt i samband med krigiska företag. I senare källor har diserna blivit Odens härjungfrur eller valkyrior, som råder över stridens utgång. Släktdiserna har ibland kallats fylgior. Ordet dis ingår i ett flertal ortnamn både i Sverige och Norge. (Källa: NE)

dyrbarhet; ära, anseende (Källa: SAOB)

binda, fängsla

(fornisl. goði), benämning på hövding under Islands äldsta historia. En gode hade rättsliga men under den förkristna tiden även religiösa funktioner. Däremot saknade han militära uppgifter. Godens välde, godordet, var inte territoriellt avgränsat utan uppbyggt kring personella beroendeförhållanden. Godarnas betydelse minskade under framför allt 1200-talet, och de avlöstes av storhövdingar, vilkas maktställning främst grundades på godsinnehav. (Källa: NE)

betala

(jfr fornisl. hersir 'hövding'), titel på hövdingar i Norge, framför allt på Vestlandet, fram till mitten av 1000-talet. Hersarna var lokala hövdingar, vars samhällsposition framför allt baserades på plundrings- och handelsfärder. När lokala herravälden mer kom att grundas på jordinnehav och när kungamaktens betydelse tillväxte undergrävdes hersarnas ställning, och denna typ av hövdingar försvann. Herse har som titel inte använts utanför Norge. (Källa: NE)

personlig livvakt för fornnordisk kung eller storman

Fornnordiskt gudahus, en avlång träbyggnad, rund i ena änden. I rundeln stod gudabilderna. I den långa delen hölls offermåltiden. (Källa: NE)

tillgiven och mild

Den förnämsta sittplatsen i en fornnordisk hall.

vara passande, anstå

Vikingarnas namn på Istanbul.

nåd, barmhärtighet

(samiska noaidi), samernas schaman. Nåjdens främsta redskap var trumman, goabda, en oval eller rund träram överspänd med garvat, slätt renkalvskinn och med en mängd bilder tecknade på skinnet med röd albarkssaft: ren, älg, björn, figurer med ackja, träd, sol, måne, kåtor, kyrka, båtar, symboler för gudar m.m. Som trumpinne användes en Y- eller T-formig hammare av renhorn. Trumman användes för att hjälpa nåjden att falla i trance. Han kunde då färdas i "den andra världen" och därifrån t.ex. rädda en sjuklings ande. Hjälpandar i djurgestalt betjänade härvid nåjden. Trumman gav också besked om vilka offer gudarna önskade och användes för att spå god jakt. (Källa: NE)

Radien (Rádienáhttje) och hans gemål Rádienáhkká är i samisk religion gudaparet som skapade världen och människornas själ. (Källa: Wikipedia)

Sarakka (Sáráhkká) befrämjade födseln och även renarna. Hon var en viktig gudinna som identifierade sig själv med samekvinnorna och brukar jämföras med Venus inom den romerska mytologin. (Källa: Wikipedia)

(fornisl. seið[r]), i förkristen nordisk religion ett sätt att bruka trolldom till såväl nytta som skada. Den beskrivs i myterna, där Oden och Freja sägs vara de sejdkunniga bland gudarna, och i sagalitteraturen, som omnämner sejd som divinationsteknik av spåkunniga völvor. Utförligast är "Erik Rödes saga", som berättar om hur Torbjörg Lillvölva kommer till en gård för att mot pengar sejda om det kommande året. Till sin hjälp har hon olika redskap, och gårdens kvinnor stöttar den sejdande med sin sång (varðlokkur). (Källa: NE)

sådant

Naturlig död orsakad av sjukdom eller ålderdom, vilket under vikingatiden ansågs vanhedrande för en man.

Vikingarnas namn på Sicilien.

böjning: spörja - spōrde - spōrt
1. fråga
2. få reda på

Socken i Verdal kommun, Nord-Trøndelag fylke, Norge, känd för ett ryktbart slag den 29 juli 1030, under vilket kung Olav II Haraldsson (den helige) stupade i strid där av honom ledda norrmän och jämtar stod mot upproriska bönder från Trøndelag. Stiklestad blev därefter för lång tid en vallfartsort. (Källa: NE)
Klicka på kartan för förstoring.

Skådeplats för ett legendomspunnet sjöslag ca år 1000, omnämnt i isländsk skalde- och sagadiktning; mest känd är Snorre Sturlassons skildring i Heimskringla. Enligt en källa stod striden mellan vender och av Sigvald Jarl anförda jomsvikingar, enligt andra var det Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och den norske jarlen Eirik Håkonsson som tillsammans besegrade och fällde Olav I Tryggvason. Också om Svolderns belägenhet är källorna oense; i Öresund enligt Adam av Bremen:

men i farvattnen kring Rügen enligt Snorre och Saxo. (Källa: NE)

nyheter

ske, hända

slaveri

Typ av sjö- eller vägmärke vanligtvis bestående av ett stenkummel e.d. (Källa: NE)

Medlem av den östromerske kejsarens livvakt, som under vikingatiden bl. a. rekryterades bland nordbor. Ordet finns kvar i det ålderdomliga ordet "beväring" för värnpliktig.

berätta, avslöja

årsväxt, skörd